Åggelby Fotbollsklubb, den första idrottsföreningen i Åggelby, grundades redan 1907. Fotboll har således spelats i Åggelby ända sedan den organiserade fotbollsverksamheten började i Finland. Finlands Bollförbund och Helsingin Jalkapalloklubi grundades samma år.
Idrottsföreningen Gnistan grundades 1924 av ett halvt dussin elever från Svenska Reallyceum och Åggelby Svenska Samskola som bodde i Åggelby. Till en början fokuserade verksamheten på skidåkning, friidrott, simning och boboll, även om fotboll troligen har utövats från början. Att boboll var med var ovanligt, eftersom boboll aldrig har varit populärt i svenskspråkiga kretsar och spelet upplevdes som främmande i svenskspråkiga skolor. Bobollsspelandet förklaras troligen av att Gnistan trots sina svenskspråkiga initiativtagare alltid har varit en mycket tvåspråkig förening.
Fotboll etablerades som en central idrottsform i Gnistan på 1930-talet när den lilla If Sportaren, som också uppstod i Åggelby och kallades för "kukkubackans" gäng, anslöt sig till Gnistan. På kuckubackagängets begäran grundades en fotbollssektion i Gnistan, och Gnistan utvecklades ganska snabbt till en skrämmande motståndare för de små klubbarna i Helsingforsregionen. 1934 färdigställdes den fina idrottsplanen i Åggelby som gav utmärkta förutsättningar för fotbollsutövning. Redan året därpå anslöt sig Gnistan till Finlands Bollförbund och Helsingfors distrikt.
Det första året i distriktserien nådde klubben ännu inte framgång, men det andra året vann man en söt seger i Syyscup, då man slog HJK med 1–0. Planen i Åggelby var en eftertraktad spelplats, så man spelade många vänskapsmatcher mot till exempel HPS, som vimlade av landslagsspelare. Även friidrottsverksamheten var livlig i slutet av 1930-talet, och man tävlade mot bland annat Malmin Ponnistajat, Tapanilan Erä och den nya lokala motståndaren Oulunkylän Urheilijat (OKU). Föreningen hade en kafépaviljong i Pikkukoski som man hyrde av staden, där man förutom fina möteslokaler kunde ordna populära danskvällar på sommarlördagar.
Kriget avbröt dock allt, då de unga männen hamnade vid fronten. År 1945 började verksamheten mödosamt väckas till liv igen. Man bestämde sig för att avböja den planerade fusionen med Oulunkylän Urheilijat, och så började hjulen snurra igen.
Först 1945 startade föreningens juniorfotbollsverksamhet när B- och C-juniorlagen deltog i distriktets serier. Representationslaget vann sitt första distriktsmästerskap 1947 i distriktets klass III, och 1958 flyttades man upp i landskapsserien, en plats som man inte lätt gav upp.
År 1949, då Gnistan fyllde 25 år, var medlemsantalet redan 300, friidrottsverksamheten var i full sving med åtta arrangerade föreningskamper, och i fotbollen höll representationslaget sin plats i landskapsserien. Mer historia gjordes, när internationella kontakter öppnades under fotbollslagets besök i Skeiskör i Danmark.
En av de finaste segrarna i fotbollslagets tidiga historia vann man i Finlands cup år 1957, i en match som även var föremål för vadhållning, då man besegrade Gamlakarleby Bollklubb, som spelade i Suomensarja, med 5–3. På vintern spelade man bandy och handboll i stället för fotboll. I bandy vann man distriktmästerskapet i IV divisionen, och i handboll spelade man ett tag även i Suomensarja. Juniorverksamheten utvidgades till D-juniorer, men på grund av bristen på tränare uppnåddes ingen nämnvärd framgång. Fotbollen var fortfarande fokuserad kring representationslaget.
Friidrottsverksamheten fortsatte livlig under hela 50-talet och även skidåkning var fortfarande en stabil gren i Gnistan. Andra sporter som kan nämnas var orientering, damgymnastik, bordtennis och terränglöpning. Vid decennieskiftet och när föreningen närmade sig sitt 40-årsjubileum började den gamla ledningen i snabb takt dra sig tillbaka. ”Bobo” Krabbe, som varit ordförande sedan grundandet, avgick, och friidrottsmannen Ernst Fogde blev ordförande. Hans ordförandeskap varade dock bara ett år. I takt med att samhället förändrades blev det tydligt att en liten förening inte längre kunde sprida sina resurser åt många håll. Efter att skidåkningen och friidrotten avtagit blev Gnistan en renodlad fotbollsklubb och Jacob Söderman valdes till ordförande.
På sextiotalet rullade representationslaget fram stadigt och vann distriktmästerskapet i klass 1B. Ibland knackade man till och med på dörrarna till Suomensarja, men krafterna räckte inte till för att öppna dem. I mitten av decenniet började Gnistans juniorverksamhet tydligt aktiveras. År 1966 besökte Gnistans B-juniorer Norrtälje i Sverige, vilket satte fart på utvecklingen av juniorverksamheten. Det var emellertid inte så lätt att fokusera på fotbollen. Mer krävande civila uppgifter väntade på ordförande Söderman, och föreningens existens var till och med hotad en stund. Stig Kämpe dök upp som räddare och var ordförande under en svår övergångsperiod 1968–1969. Året därpå blev Nils Andersson ordförande och medförde efterlängtad kontinuitet, och Gnistans utveckling till en av de starkaste juniorklubbarna i Helsingforsdistriktet kunde börja.
Referenser: Gnistan juhlavuosijulkaisu 2004, If Gnistan ry; Oulunkylä – Åggelby Vihreä idylli, Maunu Harmo, Oulunkylä-seura ry, 1987.
